Utförandet är lite mer fyrkantigt än dagens, och choklad­bitarna är avbildade i teckningar, inte fotografier. Men körs­bäret i likör finns där, liksom trilling­nöten och krokant­tryffeln. Aladdinasken från början av 60-talet är klart och tydligt av samma sort som dagens.

– En choklad­ask, då var det jul eller present­dags, minns Centrum för Näringslivshistorias ekonomichef Yvonne Dahlqvist.

Ändå är Aladdinasken på skriv­bordet en symbol för pralinernas demokratisering under efter­krigstiden. Ursprungligen tillverkade Marabou alla sina praliner för hand, och sortimentet var mycket stort. De såldes i lösvikt eller styckvis i special­butiker. Men vid tiden för andra världs­kriget stramades Marabous attityd upp.

Man kraftsamlade kring de 18 mest populära pralin­varianterna, effektiviserade till­verkningen och började förpacka dem i askar – Aladdin­askar – tillverkade av Åkerlund & Rausing. Därmed kunde priset också hållas nere.

Yvonne Dahlqvist har inget minne av att hon köpt någon Aladdin­ask på bio. Ändå är kvarts­kilo­varianten faktiskt fram­tagen just för att vara så hanterlig att den kan öppnas och hanteras i bio­salongens mörker.

Några av pralinerna i asken borde kanske kultur­skyddas i sig. Den med körsbär vittnar exempelvis om trettio­talets konfekt­kultur, då nästan hälften av sortimentet bestod av bitar fyllda med frukt eller likör. Trilling­nöten är en liknande klassiker, den har till och med sin egen unika produktions­linje. Asken är egentligen en kubik­decimeter upplevelse­historia.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.