I mitten av 1900-talet hände det något sensationellt på svenska arbetsplatser. Plötsligt kom några kvinnor till arbetet i långbyxor. Görel Rydholm var med under ett av de första kjolupproren: ”Cheferna sa tydligt nej, men en natt bestämde vi oss. Då kom vi alla med långbyxor.”
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2024 #4.
Idag är det en självklarhet för de flesta kvinnor att inte behöva ha kjol på jobbet mot sin vilja. Men länge var det på många svenska arbetsplatser en oskriven regel att kvinnor inte fick bära långbyxor. Det krävdes att ett antal starka kvinnor bröt invanda gamla mönster för att få jämställda klädkoder.
En som visade vägen var Görel Rydholm. Som 19-åring började hon 1959 arbeta på Stockholms telegrafstation på Skeppsbron 2. Hon tog snabbt plats i ”elitstyrkan” på Radiocentralen, som var ett attraktivt yrke och lockade kvinnor från hela landet.
– Mina bästa arbetskompisar kom från Dalarna och Halland. Det var väldigt få män som utbildade sig, men när det väl kom fram någon så fick den mannen ofta en gräddfil upp till en chefspost, berättar Görel med ett snett leende.
Läs också: Från bodknoddar till fysioterapeuter
Som morsetelegrafist fick hon ta emot telegram från hela världen. Det mest speciella var när det ringde från Sovjet.
– När man hörde ”Moscow calling” så sprang de flesta och gömde sig. Man svarade ”Sweden here” och ryssen sa ”Hallo old boys”. De kanske inte kunde tänka sig att det var kvinnor som tog emot så viktiga meddelanden.
Klädkoderna var tydliga – männen hade kostym och kvinnorna kjol.
– Kjolen fick inte vara för kort för då skulle den kunna distrahera männen, men att vi skulle få ha byxor fanns inte på kartan. Någon av oss frågade en chef om vi fick ha långbyxor åtminstone på nätterna, men det var en mansgristyp som svarade med ett tydligt nej. Vi hade inget emot kjol, men det var obekvämt och kändes löjligt att ha på sig mitt i natten, när det bara var vi på plats.
En dag när en grupp kvinnor skulle arbeta ett nattpass fick de nog. När chefen tog emot dem klockan 22.00 stod alla i arbetslaget där med långbyxor.
– Jag var rätt ny och var väl ganska drivande i frågan. Vår arbetsledare trodde inte sina ögon, han blev arg så in i bängen. Men han kunde ju inte skicka hem oss alla tio, jobbet behövde ju göras och vi hade en utbildning som var rätt unik.
– Till slut sa han att det var okej ”för den här gången”, men att vi var tvungna att ha kjol nästa nattpass. Vi kom förstås dit i långbyxor då också och sen var frågan avgjord kan man säga. Det var ett litet uppror.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
Till en början var det bara på nätterna som långbyxorna var på, men efter ett tag spred det sig även till dem som jobbade dagtid.
En kvinna som också bidrog till att bryta mot de gamla normerna var Berit Sparre. Som 19-åring flyttade hon 1969 från Haparanda till Stockholm, för att arbeta på storföretaget LM Ericsson. Alla kvinnor på arbetsplatsen bar kjol, men Berit Sparre ville gärna ha variation.
– Jag visste ju inte så noga hur det fungerade eftersom det var mitt första jobb, men tänkte att man kan ju alltid försöka. Så jag satte på mig långbyxor en dag, minns den nu 74-åriga Berit.
Hon gjorde sig beredd på att någon chef skulle tillrättavisa henne, men timmarna gick och till slut var arbetsdagen över och hon kunde lugnt åka hem i sina långbyxor.
– Det var ingen som sa något. Efter den dagen började andra kvinnor också ha långbyxor.
En som upplevde samma brytningstid var läraren Ulla Holm. När hon började sin yrkesbana 1969 på Mo Skola i Söderhamn var det kjol som gällde för alla kvinnor.
– Det fanns inga nedskrivna regler, men det var liksom självklart ändå. För mig som alltid har varit en ”långbyxemänniska” var det jobbigt. Då hade man dessutom korsett vilket gjorde det extra jobbigt, berättar Ulla Holm, som hunnit bli 78 år.
Läs också: Spelkortstillverkning – ett kvinnojobb
Enda tillfällena i skolan då man fick ha långbyxor, var när vi hade friluftsdag eller gick ut i skogen. På den tiden hade barnen låga bänkar så jag satt ofta på knä bredvid när jag undervisade enskilt och då kan du ju tänka dig hur bökigt det var att ha kjol.
I början av 1970-talet upplevde Ulla Holm en förändring när hon bytte till en skola i norra Ångermanland.
– Där var det inte lika strängt och plötsligt när det var kallare en vinter var det naturligt att även kvinnorna hade långbyxor. Det var en fin känsla eftersom jag tycker det är så viktigt att kunna klä mig bekvämt.
När de första kvinnliga poliserna tog examen 1958 fanns det inte en tanke på att de skulle få bära samma uniform som männen.
Ulla Holm upplever att det kom in en ungdomskultur under 1960- och 1970-talet som inte hade funnits tidigare. Hon tror att det bidrog till ett ökat självförtroende för kvinnor att kunna hävda sin rätt.
– Man tog intryck från musik- och filmstjärnorna i USA som inte tycktes väja för någon. Det bidrog till alla steg framåt som togs för jämställdheten. En jämställd syn på arbetsklädsel var en väldigt viktig del i den revolutionen.
En annan yrkeskår som tidigare hade olika klädsel för män och kvinnor är poliser. När de första kvinnliga poliserna tog examen 1958 fanns det inte en tanke på att de skulle få bära samma uniform som männen.
Kjol ansågs dock försämra rörligheten i yttre tjänst, så lösningen blev en byxkjol med tillhörande figursydd jacka. Historikern Karin Carlsson beskriver i boken Kvinnosaker att jackan inte hade några fungerande bröstfickor, eftersom mäns blickar då skulle dras mot bysten, när det var dags att ta fram ett anteckningsblock. I stället fick jackan påsydda stängda fickor.
– Deras specialdesignade uniform blev en symbol för att de inte var riktiga poliser, säger Karin Carlsson till Polistidningen.
Hon menar att det var ambivalensen över de kvinnliga poliserna som ledde till att de 1969 helt fråntogs rätten att bära uniform. De tvingades därför att hålla sig till inre tjänst, med undantag för spaningsuppdrag i civila kläder. Forskaren Johanna Dahlgren beskriver i sin avhandling Kvinnor i polistjänst beslutet att frånta kvinnor uniformsrätt som en ”utestängningsstrategi”.
Läs också: Boomen gjorde 1800-talets kvinnor till företagare
Förbudet för kvinnliga poliser att bära uniform upphävdes dock bara två år senare och 1974 fick de också rätt att bära byxor. Klädkoder på arbetet är något som fortsätter att diskuteras. Arbetsrättsjurist Jessica Stålhammar säger att det i slutändan är företagen som bestämmer hur de anställda ska klä sig.
– Viss hänsyn kan behöva tas av religiösa skäl, men det finns inga lagar kring kläder utan det är upp till arbetsgivaren att besluta om en klädpolicy. Om en anställd går emot policyn brukar det stanna vid tillsägelser, men kan i förlängningen vara ett giltigt skäl för uppsägning, säger Jessica Stålhammar.
Hon gläds åt att det numera är väldigt få företag som kräver att kvinnor ska bära kjol.
– Min känsla är att ingen arbetsgivare skulle kräva det i Sverige. De skulle få svårt att behålla sina anställda, eftersom det är så otidsenligt.
Jessica Stålhammar har själv upplevt en miljö där det var självklart för kvinnor med kjol. När hon sommarjobbade på båtarna som gick mellan Helsingborg och Helsingör på 1990- talet fanns det särskilda arbetsuniformer – byxor för män och kjol för kvinnor.
– Det försvann under åren jag arbetade där, så på slutet av 1990-talet minns jag att även vi kvinnor kunde ha långbyxor. Den här typen av normer tar ofta många år att ändra på, men det var väldigt viktigt för jämställdheten att män och kvinnor fick samma klädkoder, säger Jessica Stålhammar.
– Det var väldigt bra gjort av kvinnorna som visade vägen. De visade stort mod.
