Dalaparet försåg hela Sverige med ullgarn

STUDERADE VID TEKNISKA SKOLAN
Det här var tids­andan när Mary Åbom mellan 1905 och 1910 studerade vid Tekniska skolan, som är dagens konst­design­skola Konstfack. Där lärde hon känna blivande konstnärer som Vera Nilsson och Sigrid Hjertén. I deras studier av Sveriges kultur­historia hade Dalarna precis fått ett uppsving, inte minst tack vare målarna Carl Larsson och Anders Zorn.

År 1908 reste 20-åriga Mary för första gången till Dalarna och besökte orten Floda. Hon gillade det hant­verk hon fick se, i synnerhet det textila. Textil­intresset växte och året därpå åkte hon tillbaka för att lära sig gammal­dags växtfärgning av ull. Hon skaffade också en vacker Dala-Floda-­folkdräkt med ylle­broderier i överflöd, och en vit päls­jacka, som hon bar vid festliga till­fällen.

Läs också: Augusta Lundin – först med det senaste

I februari 1913, bara några år efter att hon gått ut skolan, gifte hon sig med civil­ingenjören Lennart Wålstedt, som kom från en helt annan social miljö än hon, och dessutom var inriktad på ett jord­bruks­liv på lands­bygden. Mary fångades av Lennarts idéer, säkert påverkad av intresset för klassiskt och natur­nära hant­verk som hon fått med sig från studie­tiden.

Till omgivningens stora förvåning lämnade paret Stockholm och bosatte sig på gården Skomakar­torp i Västman­land. Kanske under­lättades beslutet av att de hade en ekonomisk trygghet att stå på, genom de pengar Mary hade i arv från sin far som dött när hon bara var tio år. I rask takt födde Mary nu tre barn och blev textil­hant­verkare.

ULL ETT FAVORITMATERIAL
År 1918 flyttade familjen igen, nu till gården Näbbäcksholen i Dala-Floda. I bygden fanns, som Mary redan visste från tidigare besök, en rik tradition av att till­verka olika typer av vävnader och fina pälsar. Medan Lennart skötte gården fortsatte Mary sin utveckling som textil­hant­verkare och textil­konstnär.

Ull var hennes favorit­material – men hon hade svårt att få tag på ull­garn som uppfyllde hennes höga krav. Hon köpte garner och spann även eget garn, men tyckte att kvaliteten på det hon fick fram var sämre än det hon sett i äldre hant­verk. Vad hade de haft för ull och för knep förr i tiden, undrade hon?

Läs också: Clò Mòr – det stora tyget

Det var inte bara Mary som tyckte att moderna garner inte höll måttet. Hem­slöjds­rörelsen ville lösa samma gåta som Mary brottades med – och kom fram till att ullen i många gamla textilier kom från en får­ras, det svenska lant­fåret, som knappt existerade längre. De långa fibrerna i just lantras­ullen gav det färdiga garnet spänst, glans och styrka och dessutom noppade det sig mindre vid användning och tvätt.

Att lant­fåret, och dess ull, var på väg att försvinna hade sina egna historiska skäl. Under lång tid, fram till 1500-talet, hade det kort­svansade lantfåret varit det enda får som fanns i Sverige.

Dess ull, med grövre täck­hår och finare botten­ull, passade perfekt för att göra grova, slit­starka kläder som passade i jord­bruket. Men människor i andra samhälls­klasser som inte hade arbeten där kläderna slets ut på samma sätt ville inte ha grova bond­tyger, utan före­drog finare textilier.

Läs också: Mattdrottningen Märta Måås-Fjetterström

Därför såg kung Gustav Vasa till att importera andra får­raser med finare ull till Sverige. Den gamla lant­ras­stammen trängdes tillbaka eller blandades successivt upp med nya raser. När sedan industrialiseringen tog fart visade det sig att lantras­fårens ull inte heller passade fabrikernas spinn­maskiner, vilket ledde till att intresset för lant­fåren minskade ännu mer och i början av 1900-talet var de på väg att försvinna helt.

Men några får fanns kvar och olika personer engagerade sig för att rädda rasen. År 1917 bildades Svenska Får­avels­föreningen och staten började stötta fåraveln. Mary och Lennart bidrog genom att 1919 starta ett lång­siktigt, systematiskt avels­arbete för att rädda lant­ras­fåret från utrotning.

De köpte ett antal lantfår och sedan gick Lennart veten­skapligt fram. Varje djur registrerades nog­grant. Ullen delades upp efter typ och lämpligt användnings­område i rya­ull (för täcken eller mattor), gobeläng­ull (för väv­tapeter), päls­ull (för konst­vävnader och möbel­tyger) och fin­ull (för mjukare textilier).

Parets ambition var att få fram skinn och konst­vävnads­garn av samma höga klass som i gamla vävar, ryor och bonader, en ull som dessutom gick att färga. Enligt många ”förstå­sigpåare” var det här en helt galen idé. Industrin ville inte ha ullen och fåren var dessutom så magra att de inte var lämpliga att föda upp för slakt heller.

Men paret Wålstedt gav inte upp. Grå­ulliga lant­ras­får fanns på Gotland men på fastlandet var Wålstedts ensamma om medvetet avels­arbete med vita lantras­får. År 1922 blev Lennart medlem i Svenska Får­avels­föreningen och började arbeta för att få fler att satsa på uppfödning, så att stammen skulle växa.

För att övertyga upp­födarna visade de upp Marys vävnader, får­fällar och Lennarts skinn­arbeten på utställningar, så småningom även utanför Sverige. 1923 kunde de för första gången visa egen hand­spunnen, i princip ren­rasig lant­ras­ull.

Och sakta växte uppmärksam­heten för verksamheten. Får­ägare, råd­givare, vetenskaps­män, textil­intresserade och konstnärer började komma till Dala- Floda för studie­besök. Efter­frågan på ullen växte, så mycket att Wålstedts efter ett tag inte längre själva kunde få fram till­räckligt.

Men vid det laget hade fler börjat se den ekonomiska vinningen i att avla lantras­får, så nu fanns det ull att köpa även från andra upp­födare. Paret Wålstedt hyllades för sin pionjär­insats, för såväl avels­arbetet och ull­hanteringen, som sina konstnärliga produkter och sitt hantverk.

Verksamheten utvecklades med tiden till ett bolag, Wålstedts Textil­verkstad HB. Några mattor hamnade hos Emma Zorn på Zorn­gården och i Koppar­bergs kyrka, andra i styrelse­rummet hos bygdens stor­företag Stora Koppar­berg (i dag Stora Enso).

I tid­skriften Form rapporterade Svenska Hem­slöjds­föreningarnas Riks­förbund att ”i övre Dalarna finnes ännu en ansenlig stam av lantrasfåret, i det stora hela alldeles oblandad med andra raser.”

De skrev även att: ”fru Zorns matta, utgången från Wålstedts verkstad, uppvisades nu efter fyra års flitig användning. Som man hade hoppats hade den ej för­sämrats, utan ullens glans hade tvärtom ökat, och den gamla vackra rya­kvaliteten på ullen fram­trädde nu tydligt.” Paret Wålstedts fokus på kvalitet hade börjat ge tydliga resultat.

När fler textil­konstnärer ville använda Wålstedts ullgarn fick de leverans­problem igen. För att hinna med var de var tvungna att börja spinna garnet med maskin och ullen skickades till Dalarnas ull­spinneri i Stora Skedvi. Men lant­ullens långa fibrer var tunga att spinna och maskinerna klarade inte av den rena lant­ras­ullen.

För att klara av leveranserna blev de tvungna att blanda i mer lätt­arbetad ull från cheviot­får. Mary var inte nöjd med vare sig lösningen eller resultatet – men fick finna sig, inte minst när flera kända textil­konstnärer som Elsa Gullberg, Märta Måås-Fjetter­ström och Hand­arbetets vänner började ändå använda bland­garnet.

FRÅN ARBETE I HEMMET TILL ARBETSLOKALER
Det mesta av Wålstedts arbete ägde rum i det egna hemmet. Ullen sorterades för att sedan spinnas för hand på spinn­rock till färdigt garn. Mary färgade garnerna och skapade mönster för rya- och flossa­mattor, plädar, filtar, vepor och annat, som lokala väverskor till­verkade i husets egen vävsal.

Läs också: Militärindustri med aviga och räta

Först 1935, 16 år efter starten, skaffade Wålstedts ett eget spinneri och riktiga arbets­lokaler. Sonen Lasse fick bygga och sköta spinneriet. De köpte dyra spinn­maskiner i Tyskland, som de var tvungna att anpassa kraftigt för att klara den lång­fibriga svenska lantras­ullen.

Verksamheten gick på högvarv fram till 1943 när en eldsvåda förstörde det mesta: material, skisser och maskiner. Wålstedts lät sig inte knäckas, men fick göra en omstart som de tog vara på genom att utöka sortimentet med stick­garner, särskilt lämpliga för Dalarnas speciella två­änds­stickning. Och människor fort­satte köpa deras garn i alla år, direkt från verkstaden utan mellan­händer.

VAD HÄNDE SEN?
Mary dog 1964 och Lennart tre år senare. År 1986 samman­fattade författarinnan Ann-Marie Rådström deras gemensamma gärning: ”nästan samtliga svenska textil­konstnärer under fyra decennier har hämtat sitt material från Wålstedts.”

Företaget heter nu Wålstedts Ullspinneri och drivs vidare av familjen i fjärde generationen. Ägare är barn­barns­barn­barnet Sonia och hennes man Roger Bush. På grund av oklara ägar­förhållanden, som upp­dagades när Sonias mamma dog, fick företaget läggas ned och rekonstrueras 2019.

Det startades om 2021 i moderniserad tappning. Än i dag är spinneriets hjärta den snart 100 år gamla spinn­maskinen från Marys och Lennarts tid. Miljö­tänk och när­producerat står fortsatt i fokus. Och efter­frågan på äkta lant­rasull­garn är fort­farande större än tillgången.

Läs också: Ur arkivet: Bonaden Fem blommor