Bösendorfer, världens äldsta tillverkare av pianon och flyglar, kom i 1800-talets Europa att symbolisera en hel kulturrörelse. Än i dag kännetecknas det österrikiska instrumentet av sin elegans och unika klang.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2024 #3.
År 1709 satt instrumentbyggaren Bartolomeo Cristofori (1655–1731) och pysslade i sin ateljé i den italienska pärlan Florens. Om man lät små läderklädda trähammare slå an strängarna som löpte tvärsöver en resonanslåda av trä, tänkte Cristofori, skulle nog tonstyrkan kunna varieras betydligt jämfört med om man knäppte på dem med fingrarna.
Man skulle rentav kunna spela både mjukt och starkt på ett och samma instrument! Cristofori döpte det nya instrumentet till gravicembalo col piano e forte, ungefär ”cembalo med mjukt och starkt”, vilket i Italien snart förkortades till pianoforte.
Läs också: Sveriges första musikexport
Under seklets lopp kom pianot, som vi numera säger i Sverige, att utvecklas i takt med att allt fler musiker och kompositörer kom att uppskatta dess möjligheter. Ett särskilt uppsving i popularitet fick instrumentet i början av 1800-talet.
En växande medelklass med ett nyfunnet intresse för de sköna konsterna i kombination med ett känsligt, strikt censurerat politiskt klimat hade lett till Centraleuropas så kallade Biedermeierkultur, där socialt umgänge i hög grad idkades bakom stängda dörrar i hemmen.
Pianot var en praktisk och trevlig möbel att samlas kring, och i musikmetropolen Wien steg efterfrågan på instrumentet så snabbt att det snart fanns hela 387 pianobyggare i staden. En av dem var Joseph Brodmann, som hade fått tag på en mycket skicklig lärling vid namn Ignaz Bösendorfer.
Den unge mannen, född i Wien 1794, som son till snickarmästaren Jakob och hustrun Martha, hade börjat arbeta hos Brodmann som 19-åring efter att ha studerat vid Wiens konsthögskola. Då Brodmann gick i pension 1828 tog Ignaz över verksamheten och investerade 500 gulden i det nya företaget, Bösendorfer Klaviermanufaktur.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
BÖSENDORFER VÄXER OCH BLIR HOVLEVERANTÖR
Ignaz Bösendorfer var en duktig hantverkare och framstående musiker. Han var också en mycket utåtriktad person med ett stort socialt nätverk bland konstnärer och artister. Denna faktor skulle bidra till att namnet Bösendorfer snart hamnade på allas läppar inom Wiens musikaliska elit.
Under tidigt 1830-tal gjorde en ung och legendariskt attraktiv kompositör och pianist kometkarriär i Europa: den ungersk-österrikiske Franz Liszt (1811–86). Den beryktade ”Lisztomanin” fick beundrare att gå till handgripligheter för att komma över allt från hårlockar till övergivna cigarettfimpar från idolen.
Det var 1838, inför en konsert i Wien, som Franz Liszt bestämde sig för att pröva en flygel av märket Bösendorfer, som så många av hans konstnärliga kolleger hade talat sig varma för. Att flygeln höll under hela konserten resulterade i en enorm succé både för pianisten och pianomakaren, och lade också grunden för en lång vänskap.
Det fanns bara ett problem med Franz Liszt. Hans spelteknik var så intensiv att dåtidens förhållandevis veka instrument inte kunde stå emot pianistens våldsamma hantering. Instrumentens strängar (för att inte tala om hans beundrarinnors hjärtan) brast på löpande band. Liszt tvingades välja mellan att tygla sitt temperament eller spela färdigt konserten ett antal toner kort.
Det var 1838, inför en konsert i Wien, som Franz Liszt bestämde sig för att pröva en flygel av märket Bösendorfer, som så många av hans konstnärliga kolleger hade talat sig varma för. Att flygeln höll under hela konserten resulterade i en enorm succé både för pianisten och pianomakaren, och lade också grunden för en lång vänskap.
Det var inte bara Franz Liszt som nu vurmade för Ignaz instrument: varje familj värd sitt namn ville ha en egen Bösendorfer hemma i vardagsrummet, inklusive Ferdinand I av Österrike som 1839 utsåg Ignaz Bösendorfer till kunglig hovleverantör.
SONEN TAR ÖVER OCH SÄLJER
1859, när Ignaz avled och lämnade över verksamheten till sonen Ludwig Bösendorfer (1835–1919), hade företagets värde stigit från de ursprungliga 500 till 145 000 gulden och produktionstakten från fyra instrument per år till flera hundra.
Ludwigs nedärvda tekniska, musikaliska och sociala talang gjorde honom till en populär figur både bland sina anställda och inom Wiens societet. Han följde ofta och gärna med ut på turné med prominenta pianister såsom Johannes Brahms, Anton Bruckner och den gode Franz Liszt. Ludwigs resor och tekniska innovationer – exempelvis att placera stabiliserande ramar av järn inuti pianots resonanslåda av trä – gjorde märket världsberömt.
Läs också: Här sitter kulturen i väggarna
Trots att han var gift två gånger förblev Ludwig barnlös. 1909 sålde han därför verksamheten till sin gode vän, bankmannen Carl Hutterstrasser, vars två söner Alexander och Wolfgang sedermera tog över företaget efter faderns död 1942. 1940-talet var ingen glanstid för Bösendorfer: De två världskrigen innebar ett stort tapp i efterfrågan på musikinstrument.
VÄRLDSKRIGEN TUFFA FÖR VERKSAMHETEN
Under andra världskriget träffades företagets virkesdepå därtill av bomber, medan de färdiga flyglarna i företagets visningshall höggs sönder till ved av allierade soldater.
Det tog tid för produktionen att repa sig, men 1966 var man åter uppe i 100 flyglar per år, och 1973 hade fabriken i Wien blivit för liten. Bösendorfer flyttade in i ett gammalt snickeri på tre våningar i Wiener Neustadt, fem mil söder om Wien, där produktionen försiggår än i dag.
Läs också: Musikradion föddes på djupt vatten
Sedan 2008 äger visserligen det japanska Yamaha varumärket, men Bösendorfer drivs fullt självständigt som ett fristående österrikiskt företag. I dag ligger årsproduktionen på över 300 instrument – en god nivå för en produkt vars prislapp ligger på mellan 600 000 och 2,5 miljoner kronor.
Priset grundar sig i det omfattande hantverket och den utdragna tillverkningsprocessen bakom varje enskilt instrument. Från det att träden för tonvirket fälls tills att den sista hammaren har tovats har över sex år förlöpt och över 12 000 olika delar monterats ihop, vissa av dem unika för varumärket i fråga.
PIANOBYGGARUTBILDNING FÖR TRADITIONEN VIDARE
Företagets marknadsansvariga, Marion Alexander, ger visserligen Företagshistoria en omfattande tur genom fabrikens tre plan, men vissa moment är så hemliga att de varken får fångas i text eller bild.
– Därför undertecknar också alla företagets anställda ett NDA-avtal när de börjar arbeta här. Det råder även ett förbud mot att gå över till en konkurrent för snabbt. Men våra anställda är väldigt lojala, säger Marion Alexander och ler. Alla kommer från byarna här runtomkring och Bösendorfer är ett viktigt företag i regionen, med lång historia.
Läs också: Operascenens första tid — en riktig berg och Dalhallabana
För att traditionen ska kunna föras vidare driver företaget också en pianobyggarutbildning. En av lärlingarna är Joel Beer från sydtyska München, i tredje och sista året av utbildningen, som för tillfället sitter och perforerar de filtade hamrarna av fårull – ett av de sista momenten i tillverkningsprocessen som påverkar klangen i det färdiga instrumentet. Det är upp till Joel att avgöra när ljudet i varje tangent är perfekt, även om hans insats senare kontrolleras av erfarna tekniker.
– Det är en ganska märklig uppgift. Du måste gå på känsla, intuition. Hur bedömer man ljud? Det finns ingen referens, säger han eftertänksamt och slår mjukt an en tangent.
Att just ljudet från en Bösendorfer tycks ha blivit en form av facit inom musikvärlden kan dock uttolkas av en kommentar från Plácido Domingo, en av de välbekanta tre tenorerna, som en gång menade att ”pianister ibland försöker låta som sångare; personligen försöker jag låta som en Bösendorfer”.
En av de senaste årens utmaningar för företaget var förstås covidpandemin, då de anställda inte fick lov att vistas i fabriken under flera månader.
– Men efter lockdown visade sig pandemin faktiskt ha en positiv effekt, säger Marion Alexander. Efterfrågan på musikinstrument växte enormt! Jag tror att pandemin gjorde det väldigt tydligt att livet inte varar för evigt. Många människor bestämde sig för att uppfylla sina största drömmar omgående. Och för många människor är det en livsdröm att äga en Bösendorfer.
Läs också: Kulthögtalare i betong
Bösendorfers unika klang
Bösendorfer utmärker sig genom sin rika, kraftfulla och balanserade klang. Tillverkningsmetoden och valet av träslag gör bastonerna varma och diskanten spröd och klar. Den stora beståndsdelen av tonträ och den ovanligt tunna sargen får hela instrumentkroppen att förstärka ljudet och det unika sättet att montera pianots strängar grundar för en exceptionell tonstabilitet.
Modellen Bösendorfer Imperial utmärker sig särskilt genom sina åtta fulla oktaver och 97 tangenter, i stället för traditionella 88. Denna innovation signerad Ludwig Bösendorfer togs fram 1909 för att göra det möjligt att framföra Johann Sebastian Bachs orgelkonserter på piano. Trots att de extra bastangenterna sällan spelas, bidrar strängarnas passiva vibrationer till ett rikt, mäktigt ljud.
Resonanslådan
Allt tonträ (det trä som förstärker instrumentets ljud) kommer från gulgranar som har vuxit på över 800 meters höjd i Alperna. Alpklimatet ger jämna, tunna årsringar, vilket ger ett jämnt och fint ljud. Den höga andelen tonträ i flygelkonstruktionen är en av egenheterna som bidrar till Bösendorfers kraftfulla ljud. Gran är dock ett mycket mjukt träslag, varför instrumentets bärande delar tillverkas av rödbok.
Mekaniken
Flygelns klaviatur omfattar drygt 5 000 delar. De svarta tangenterna tillverkas av gran. De vita bestod tidigare av elfenben (som har förmågan att absorbera svett från pianisternas händer). I dag har man tagit fram ett konstmaterial som imiterar elfenbenets egenskaper.
Hammarhuvudena, som slår an strängarna, består av filtad fårull som perforeras med nålar för att åstadkomma exakt rätt klang.
